En dag ska vi alla dö,
"av jord är du kommen" - och så vidare.
Det finns människor som inte vill ta flera andetag,
det finns människor som är så fulla utav sjukdomsmonster att de ej ser någon mening.
Sedan finns jag, en utav dem som ser på när detta händer.
Jag vet inte hur jag ska tänka, känna eller agera.

Men jag försöker fokusera på det där ljuvliga med livet,
försöker vända alla tragedier, all misär och alla obesvarade frågor till någonting annat.


Jag vill inte att någon jag älskar ska dö, men ibland måste man fråga sig själv varför hon inte är värdig att dö.
Hur länge hade jag tänkt att cancern ska få äta hennes inre?

Likt sandkorn som klibbat fast under huden, så nära vill jag vara alla mina älskade anhöriga.
Jag vill vara en del utav allas andetag och torka de tårar som rinner längs deras kinder i nattens mörker.

Att älska någon är svårt,
allrahelst när döden ser på.