han sträckte sig efter hennes hand där på perrongen där de stod.
"jag vill inte att du lämnar mig här", sade han med ömklig röst, medan han försiktigt blickade in i hennes ögon.
själarna möttes i en märklig dans, en dans skapad av ett avsked.
"jag vill egentligen inte åka, men vi båda vet att jag måste", var hennes svar.
den unga mannen började gråta och jag glömmer aldrig hur hans kroppsvärme svalnade och hur hans besvikelse bildade en skepnad utanpå hans ansikte.
jag kunde även se hur den unga kvinnans steg mot tåget gick tyngre och tyngre ju närmare och närmare tåget hon kom.

men det kunde inte hjälpas, för som flickan sade så var hon ju tydligen tvungen att åka, varthän det nu var.

jag noterade hur mannens tårar föll ner på asfalten där han stod och brände hål ner till helvetet.
helvetet som hans hjärta skulle befinna sig i när flickans tåg gick mot sitt mål.

kärlek kan vara helt underbar,
men samtidigt bland det jävligaste som finns.

det är oftast de tårar du gråter.
oavsett om det är lyckotårar eller tårar som kommer från den sargade själen man har inombords.